materiellating

Ännu en natt då jag tänker sådär väldans mycket. Eller snarare samlar alla tankar jag tänkt under ett tag. Den här gången resulterade det i 1261 ord. Läs om ni vill. Lite om identitet, betyg och trygghet.



Jag verkar vara mitt inne i någon tonårskris. Jag har förändrats så mycket i sommar så jag vet inte riktigt vem jag är längre. Inte förändrats så att det märks utåt så mycket, men så att det känns inom mig. Jag tänker och värderar helt annorlunda. Är mer åt det hållet liknande de som jag för några år sedan inte tyckte om alls. För att de tänkte annorlunda än mig och jag förstod inte hur sjutton de tänkte. (idioter tänkte jag)

Det finns nog två (eller fler) olika sorters klokheter. För jag är varken klokare nu än då eller tvärtom. Jag är bara klok och tänker på ett annat vis nu. Enbart för att jag värderar och prioriterar annorlunda.
Då var jag mer av den ordningssamma typen. ”ta-hand-om”-typen. Jag skötte och hade ordning och koll på det mesta som jag kände ansvar över. Och jag kände ansvar över mycket. Nu under sommarn bestämde jag mig för att bara leva, och jag måste säga att jag lyckats väldigt bra! Tagit dag för dag, möjligtvis vecka för vecka ibland. Jag har fokuserat på att uppleva den här sommarn. Att ha kul hel enkelt egentligen. Och upptäcka.
Och i och med det blev livet så himla mycket roligare! Jag har gjort saker jag aldrig gjort, och gillat det. Saker som inte passar mig för att jag inte varit ”sån”.

Och då hamnar jag här. Har jag blivit en ”sån” nu? En sån som faktiskt HITTAR PÅ saker. Reser, åker på festival, inte tänker sig för så mycket, festar och dricker alkohol, skrattar bort ångestframkallande och pinsamma minnen, LEVER och inte är sådär artig, hänsynsfull och respekterande hela tiden. Är jag en sån nu? En sån som tänker att betyg är en ganska oväsentlig grund till livet, som låter folk hålla sina problem utanför ramarna för mina egna problem, som är lite galen och skrattar åt konsekvenserna och framförallt; en sån som jag aldrig förstått mig på? Är jag en sån? För isåfall tror jag att jag förstår nu.

Under tiden jag strävat efter bra betyg, tagit ansvar och haft koll, har vissa andra ungdomar gjort allt det där som jag prioriterat bort. Upplevt. Fast jag såg det aldrig som att uppleva, såg det mer som att de kastade bort sitt liv på fikastunder på stan, alkohol och telefonsamtal. Jag tyckte jag var klokare som tog mig tid till sånt som lönar sig i längden; studier.
Jag avundades aldrig dem. Eftersom jag tyckte mina alternativ var vettigare. Men hade jag vetat hur kul livet kan vara genom att kasta bort lite av det på sånna saker hade jag definitivt avundas dem. Men jag visste inte. Nu vet jag. Och det är bra.

Frågan är vad som egentligen lönar sig i längden? Jag vet inte. Men jag väljer att ha kul. Jag tror det lönar sig att må bra. Jag vill inte längre prioritera betyg framför mitt välmående. Det fungerar inte.

Men jag är ju samma person som innan. Har bara en annan inställning. Däremot tycker jag det är tråkigt att man så lätt blir dömd utifrån betygen och placerad i fack. Bra betyg= ”Åh, så skötsam och duktig, målinriktad och ambitiös, en sådan behövs i samhället idag!” (Sanningen: Robot manipulerad av samhället. Prestationskrav, risk för ihopbryning any time now). Dåliga betyg= ”Åh fy, festar, dricker, röker och skolkar säkert, försöker inte tillräckligt mycket, borde ta tag i sig själv snart! En börda för samhället att bära och betala för! Så ansvartlös!” (Sannigen: Försöker så gott de går, har hinder som gör vägen trög, önskar den kunde bättre, ger upp pga alla fördommar.) Sen finns det självklart även personer som passar in på det som sägs också.

Men, jag har alltid haft relativt bra betyg (folk har en bild av mig utifrån det), men om mina betyg plötsligt skulle börja dala så skulle antagligen folks bilder av mig ändras. Skulle jag dessutom börja festa mer, och även röka, OJ vad alla skulle säga att jag förändras. Anta att jag denna termin inte skulle lägga lika mycket vikt i betygen som tidigare, och hamna i snitt på E-D istället för ett C. Och festa på helgerna och röka på rasterna. Folk skulle se mig annorlunda, men skulle jag vara annorlunda för det?

För att jag tänker som jag gör nu, och värderar som jag gör och har den inställningen som jag har, gör det mig annorlunda? Jag känner mig annorlunda, men jag är väl samma person?

Jag har alltid sett det som att de är de ”coola kidzen” som liksom lever livet, medan de andra tar ansvar och pluggar. Är jag cool nu helt plötsligt? Passar jag plötsligt in i tonårs-stereotypen? Jag har ingen aning om vad jag ska definiera mig som, vem jag är eller vad jag är. Hur ska jag ställa mig till detta? Men jag trivs. Tror jag. Och det känns så konstigt, eftersom jag aldrig riktigt gillat den här typen av personer. De har känts så oansvariga. Men helt ärligt, så gillar jag mig själv mer när jag är så här. För att jag får mig att må bra nu.

Alltid, alltid, alltid har jag fått höra att ”Skolan är nummer ett!” ”Sköt skolan, det är viktigt!” ”Få bra betyg och sikta högt, så du får en bra utbildning och ett bra liv!” ”Gör alltid läxorna innan du gör någonting annat!” ”DU MÅSTE PRIORITERA SKOLAN, SÅ ATT DU KÄNNER STRESS STESS STRESS, FÅR PANIKÅNGEST, VÄRLDENS PRESTATIONSKRAV, BRYTER IHOP OCH LÄGGS IN PÅ PSYKET.” (Så roliga är betyg.)
”Sky is the limit!” sa alltid min gamla mentor. Och nu i efterhand har jag kommit på att fuck that. Jag ska ut i rymden istället.

Jag blir ledsen av all vikt och allt värde som läggs i betyg.  För det är så fel. För skolan ska inte alls alltid vara prion nummer ett, som jag så noga fått lära mig. Det finns så mycket viktigare saker. Och det har tagit mig tills slutet av den här sommaren att förstå det. ALDRIG mer ska jag låta betyg gå före mitt välmående.

När jag började på Vasa blev jag helt förstörd. Nu inser jag varför.
Hela mitt liv baserades på skolan. Skolan var viktigast.  Nästintill viktigare än någonting annat. Alla mina värderingar utgick från skolan. Genom skolan hade jag trygghet. Trygghet är viktigt för mig, och jag fann det i skolan. Skolan skötte jag. Gick till vare dag. Trygghet.
Sedan började jag på Vasa. Någonting nytt. Trygghet? Nej. OKÄNDA RUM OCH KORRIDORER. Noll koll. Kollen jag haft var borta. Kände inte till mina ansvarsområden på detta nya ställe. Min grundligaste källa till trygghet var borta. ALLT blev knäppt. Vad var felet? Min trygghet baserades på skolan.

DET ÄR SÅ FEL. Jag blev helt lost. Under hela ettan kände jag mig ganska borttappad, nu under sommaren har jag upplevt, upptäckt och utvecklas. Dessa tre saker är det bästa jag vet. Genom det har jag hittat saker hos mig själv. Bland annat trygghet. Och jag anser att det är bättre att ens grundligaste trygghet ligger hos en själv, och inte i skolan. Det är viktigt att känna sig trygg i skolan också, men tryggheten ska inte födas där.

Mitt liv är roligare nu. Och efter att ha kommit fram till det här känns det enklare att börja skolan igen.

Vet fortfarande inte vem jag ska identifiera mig som. Är det egentligen någonting som har förändrats? Ja, massvis, men ändå ingenting alls. Samma person egentligen. Bara lättsammare. Ganska befriande. Saker är som dem är, och de får vara så. Och förresten har jag alltid varit en av de ”coola kidzen".