Forbollsmani och mys med filmtitteri. Historier om en utslagen tand och tåg hem från helsingland.
Idag kom jag hem från fina Undersvik. Det har var en omvälvande knapp vecka. De andra ledarna åker hem på fredag.
Jag tänker på när jag var konfirmand, hur jag var, vad jag tänkte och hur jag mådde. Två år är inte så lång tid egentligen, men oj vad mycket jag har utvecklas. Förut tyckte jag det var läskigt att dela ut psalmböcker innan andakter, medan jag nu har fått planera och hållit i två styckan under den här veckan tilsammans med en en de andra ledarna.
Jag vågade varken sjunga högt ur böckerna eller ta initiativ förr. Medan jag idag satt och skrev på låten till avslutnigsmiddagen som ledarna ska sjunga för konfirmanderna, och kom med massa förslag.
Har kommit med filmtips, lett lekar, läst texter på lektionspass, fört diskusioner och peppat konfirmander.
Jag har aldrig sett mig själv som en ledar-person. Har oftast hållt mig på sidan om och låtit de andra sköta jobbet och bara gjort det folk sa åt mig att göra. Var helst passiv för att inte riskera att göra fel.
Nu har jag märkt att jag trivs i ledar-rollen. Och folk har visat uppskattning och tacksamhet. Och jag har märkt att det vktigaste är inte ifall det bli rätt eller fel, sålänge man har ett bra humör, är glad och sprider en positiv stämning. Då gör det inget om det blir fel. Det blir nästan aldrig fel, för då har man iallafall med det viktigaste.
Ofta känns det som att jag står still, bara står och stampar på samma ställe hela tiden, men när jag ser bakåt i tiden ser jag att jag kommit en bra bit fastän jag inte märkt det.
Jag tänker på när jag var konfirmand, hur jag var, vad jag tänkte och hur jag mådde. Två år är inte så lång tid egentligen, men oj vad mycket jag har utvecklas. Förut tyckte jag det var läskigt att dela ut psalmböcker innan andakter, medan jag nu har fått planera och hållit i två styckan under den här veckan tilsammans med en en de andra ledarna.
Jag vågade varken sjunga högt ur böckerna eller ta initiativ förr. Medan jag idag satt och skrev på låten till avslutnigsmiddagen som ledarna ska sjunga för konfirmanderna, och kom med massa förslag.
Har kommit med filmtips, lett lekar, läst texter på lektionspass, fört diskusioner och peppat konfirmander.
Jag har aldrig sett mig själv som en ledar-person. Har oftast hållt mig på sidan om och låtit de andra sköta jobbet och bara gjort det folk sa åt mig att göra. Var helst passiv för att inte riskera att göra fel.
Nu har jag märkt att jag trivs i ledar-rollen. Och folk har visat uppskattning och tacksamhet. Och jag har märkt att det vktigaste är inte ifall det bli rätt eller fel, sålänge man har ett bra humör, är glad och sprider en positiv stämning. Då gör det inget om det blir fel. Det blir nästan aldrig fel, för då har man iallafall med det viktigaste.
Ofta känns det som att jag står still, bara står och stampar på samma ställe hela tiden, men när jag ser bakåt i tiden ser jag att jag kommit en bra bit fastän jag inte märkt det.
Avtryck
Trackback
