materiellating

Med vackra toner blåser jag ned alla soldater.
Stormar mina egna hav med poeters ord.
Skjuter striden åt sidan.
Försöker skingra kriget.
I öronen dånar en lycklig melodi,
Och farliga tankar som röster i huvudet tystnar.

Skriver och skriver, men vet inte om vad. Less på så mycket. Less på människor, trött på samhället. Trött på att inte bli lämnad ifred.  Bara less, less och trött. Så fylld med hat. Därför jag skriver. För att urskilja det fula mot det fina. För det finns fina ord inom mig också. Men dessa måste hållas borta från hatet så de inte smittas av det fula och smutsiga sotet som finns i allas ögon nu förtiden trots att det ljusnar. Ja, trots att det ljusnar är allas ögon fyllda med sot och det är nog därför de hatar. Sotet förblindar och man ser inte ljuset utan man tror att det är mörkt och svårt fortfarande.

Man måste slutat ta allting för givet. För bara några månader sedan var det faktiskt mörkt på riktigt. Hela dagarna, och även de ljusa stunderna var det mörkt. Så därför borde man inte vara hatisk för att det inte är ljust hela natten, utan man borde vara lycklig för att det inte är mörkt hela dagarna, för nu är ljuset där det ska. Det är ljust de ljusa stunderna.  Ljusa nätter är fina, men de finns i framiden. Och det är precis dit vi är på väg i en rasande hastighet som man knappt hänger med i för det går så himmelens fort. Så sluta sukta efter någonting du kommer få alldeles snart, för detta fina kommer trolla bort någonting annat fint du har just nu, och då kommer du sakna det som blev borttrollat medan ljuset kommit som du längtat efter, och då glömmer du bort ljuset eftersom du saknar det du tidigare struntat i. Det jag vill säga är att ta vara på det fina i ditt liv just nu, för sen är det borta men då har du något annat fint att glädjas åt. För det är dumt att längta så mycket efter det man kommer få att man glömmer bort det man har nu. När du sedan fått det du längtade efter så kommer du sakna det du hade innan så mycket att du glömmer bort det du fått.

Längta lagom och sakna lagom. Lagom är svårt. Men ganska bra egentligen trots att alla säger att lagom suger. Jag gillar inte lagom, egentligen.  Fast när jag säger så så ljuger jag. Lev i nuet, men LEV inte lagom. Lev extremt, fast lugnt och försiktigt, men inte mesigt. Var du. Var bäst. Var bättre än den där personen på din skola som du ser upp till. Var bättre än dig själv, men var lagom. Men lev inte lagom. Lev för mycket, men var inte för mycket. Du är ju bara människa, men livet är inte en människa. Livet är inte en människa. Livet är så mycket mer.  Många människor är en grupp, fler människor än så kan vara en befolkning, och ännu fler en hel jord. Men tillsammans med ett fåtal människor man tycker om är man ett universum. Och i det ryms mycket. Både glädje och sorg. Men snälla, tvätta bort sotet därifrån om det smyger sig in något. I ditt lilla universum har du plats för dig själv, men även för de som står dig nära.  Och det är byggt för värdefulla skratt, men skratt har inget värde om inte gråten får finnas. Så ge det både tid och plats i ditt universum, men låt inte sorgen få göra sig bekväm i ditt liv, så den känner sig hemma och du känner dig trygg, för då förlorar allt värde. Ge den plats och tid, men låt den inte göra sig bekväm. Den ska smärta, för då vill den därifrån.

Om ord ljuger, så kan man säga dem högt och klingar de fult så är de inte sanna. Känns det i bröstet att det inte är bra, då är det inte bra. Jag vet inte hur det ser ut i framtiden, jag vet inte om det kommer vara mörkt när det faktiskt är mörkt eller om det kommer vara mörkt då det ska vara ljust, men jag vet att det kommer vara mörkt. Men jag vet också att det kommer vara ljust. Och då får man tvätta bort sotet så man faktiskt ser att det är ljust, och inte längta efter ljuset som redan är här.

Hjälp, jag är så glad över att sommarn är slut. Känns konstigt att säga det.. har aldrig tänkt att jag skulle kunna känna så. Så mycket har blivit omvänt och tvärtom på sista tiden. Jag har nästan börjat hoppas på att slippa alla jobbiga tankar den här hösten. Visst känner jag av dem mär mörkret lägger sig, men inte alls på samma sätt som tidigare. Jag känner inte att sorgen och ensamheten biter tag i mig. Känner inte att jag krymper och slocknar. Känner inte att jag försvinner. Hittar ingen förklaring på varför. Kanske har jag vuxit. Kanske har jag förändrats. Dock är det ju bara augusit än så länge. Har ju hela hösten framför mig. Det kan ju komma när som hellst. Men jag känner inte alls samma fruktan för det. kanske orkar jag inte. kanske har jag tröttnat. Att det bara är att ta sig igenom det. Jag vet inte säkert. Jag får vänta och se. Men det konstigaste är ändå att jag längtar efter 14 grader, jag längtar efter gula och röda löv, jag längtar efter mössa, och längtar efter halsduk. har aldrig gjort det förr. Vad händer? Kanske beror det på att jag har upptäckt allt fint jag har att bära med mig? Allt fint jag har just nu? Allt fint jag kommer få uppleva inom snar framtid, och allt fint jag har att uppleva om flera flera år. Hjälp, jag förstår verkligen ingenting. Nej. Men jag klagar verkligen inte.