Möjligheterna finns alltid kvar. Men inte intresset.
Allt är så himlans konstigt. Jag känner så himlans mycket, på en gång. Alltid. Antingen inget, eller massvis. Jag vill så himlans mycket. Livet at så fullt av möjligheter att jag blir helt euforisk. Men jag bir helt förstörd över att jag kanske inte kommer hinna med allt. Tiden är för kort. Allt bara kastas emot mig. Jag vill så himla mycket. Ta mig frammåt, uppleva, utforska, upptäcka. Samtidigt vill jag bara bevara allt så som det är nu. Nu är allt perfekt. Allt. Och man ska aldrig låta någon hålla någonting de kan krossa. Fan.
Det är så mycket jag kommer vilja göra i höst, men jag vet att allt detta kommer jag bara skjuta undan och istället sitta på mitt golv med en kopp te och tusen böcker uppslagna. Kommer sitta där och sedan bli missnöjd ändå. Det här med prioriternigar är svårt. Plugga stenhårt under veckan och ha helgerna fria? Anpassa pluggandet efrer arbeten så man ibland pluggar mycket och ibland lite? Eller bara plugga lika mycker hela tiden, lite i veckan och lite på helgerna? Hur ska man lägga upp hela livet när det är så mycket som finns att hinna med?
När man kan göra precis allt, hur tar man sig då frammåt? När man längtar för att man vet att någon gång kan det hända, men prioritetar varje gång bort det för att möjligheten alltid finns kvar, vad är det då för menng med möjligheten? Man tänker "det kan jag göra senare". Och det är ju sant, möjligheten finns alltid kvar.
Åh jag blir euforisk av allt man kan göra här i livet, men man gör det aldrig, och det gör mig ledsen. Det kommer så mycket ivägen. Prestationskav och tidbrist. Ingen toppenkombination. Då blir allt bara så jävla meningslöst, för man kan egentligen, men man kan ju inte. För man prioriterar bort det för att möjligheten alltid finns. Det tråkiga ligger oftast under en viss tidsgräns, och sedan fylls det bara på.
Jag passar fan inte in i den här värlen. Bäst jag bygger min egen. Bland kuddar i min bokhylla som ska fyllas på med massor av böcker. Och det ska alltid regna och blåsa och vara soligt på samma gång. Och varje natt ska det vara dimmigt men ljust. Och man ska kunna åka till Stockholm eller Uppsala varje helg. Och äta choklad utan att bli fet.
Det är så mycket jag kommer vilja göra i höst, men jag vet att allt detta kommer jag bara skjuta undan och istället sitta på mitt golv med en kopp te och tusen böcker uppslagna. Kommer sitta där och sedan bli missnöjd ändå. Det här med prioriternigar är svårt. Plugga stenhårt under veckan och ha helgerna fria? Anpassa pluggandet efrer arbeten så man ibland pluggar mycket och ibland lite? Eller bara plugga lika mycker hela tiden, lite i veckan och lite på helgerna? Hur ska man lägga upp hela livet när det är så mycket som finns att hinna med?
När man kan göra precis allt, hur tar man sig då frammåt? När man längtar för att man vet att någon gång kan det hända, men prioritetar varje gång bort det för att möjligheten alltid finns kvar, vad är det då för menng med möjligheten? Man tänker "det kan jag göra senare". Och det är ju sant, möjligheten finns alltid kvar.
Åh jag blir euforisk av allt man kan göra här i livet, men man gör det aldrig, och det gör mig ledsen. Det kommer så mycket ivägen. Prestationskav och tidbrist. Ingen toppenkombination. Då blir allt bara så jävla meningslöst, för man kan egentligen, men man kan ju inte. För man prioriterar bort det för att möjligheten alltid finns. Det tråkiga ligger oftast under en viss tidsgräns, och sedan fylls det bara på.
Jag passar fan inte in i den här värlen. Bäst jag bygger min egen. Bland kuddar i min bokhylla som ska fyllas på med massor av böcker. Och det ska alltid regna och blåsa och vara soligt på samma gång. Och varje natt ska det vara dimmigt men ljust. Och man ska kunna åka till Stockholm eller Uppsala varje helg. Och äta choklad utan att bli fet.
Avtryck
Trackback
