Ettusen tvåhundra sexitioen.

Ännu en natt då jag tänker sådär väldans mycket. Eller snarare samlar alla tankar jag tänkt under ett tag. Den här gången resulterade det i 1261 ord. Läs om ni vill. Lite om identitet, betyg och trygghet.



Jag verkar vara mitt inne i någon tonårskris. Jag har förändrats så mycket i sommar så jag vet inte riktigt vem jag är längre. Inte förändrats så att det märks utåt så mycket, men så att det känns inom mig. Jag tänker och värderar helt annorlunda. Är mer åt det hållet liknande de som jag för några år sedan inte tyckte om alls. För att de tänkte annorlunda än mig och jag förstod inte hur sjutton de tänkte. (idioter tänkte jag)

Det finns nog två (eller fler) olika sorters klokheter. För jag är varken klokare nu än då eller tvärtom. Jag är bara klok och tänker på ett annat vis nu. Enbart för att jag värderar och prioriterar annorlunda.
Då var jag mer av den ordningssamma typen. ”ta-hand-om”-typen. Jag skötte och hade ordning och koll på det mesta som jag kände ansvar över. Och jag kände ansvar över mycket. Nu under sommarn bestämde jag mig för att bara leva, och jag måste säga att jag lyckats väldigt bra! Tagit dag för dag, möjligtvis vecka för vecka ibland. Jag har fokuserat på att uppleva den här sommarn. Att ha kul hel enkelt egentligen. Och upptäcka.
Och i och med det blev livet så himla mycket roligare! Jag har gjort saker jag aldrig gjort, och gillat det. Saker som inte passar mig för att jag inte varit ”sån”.

Och då hamnar jag här. Har jag blivit en ”sån” nu? En sån som faktiskt HITTAR PÅ saker. Reser, åker på festival, inte tänker sig för så mycket, festar och dricker alkohol, skrattar bort ångestframkallande och pinsamma minnen, LEVER och inte är sådär artig, hänsynsfull och respekterande hela tiden. Är jag en sån nu? En sån som tänker att betyg är en ganska oväsentlig grund till livet, som låter folk hålla sina problem utanför ramarna för mina egna problem, som är lite galen och skrattar åt konsekvenserna och framförallt; en sån som jag aldrig förstått mig på? Är jag en sån? För isåfall tror jag att jag förstår nu.

Under tiden jag strävat efter bra betyg, tagit ansvar och haft koll, har vissa andra ungdomar gjort allt det där som jag prioriterat bort. Upplevt. Fast jag såg det aldrig som att uppleva, såg det mer som att de kastade bort sitt liv på fikastunder på stan, alkohol och telefonsamtal. Jag tyckte jag var klokare som tog mig tid till sånt som lönar sig i längden; studier.
Jag avundades aldrig dem. Eftersom jag tyckte mina alternativ var vettigare. Men hade jag vetat hur kul livet kan vara genom att kasta bort lite av det på sånna saker hade jag definitivt avundas dem. Men jag visste inte. Nu vet jag. Och det är bra.

Frågan är vad som egentligen lönar sig i längden? Jag vet inte. Men jag väljer att ha kul. Jag tror det lönar sig att må bra. Jag vill inte längre prioritera betyg framför mitt välmående. Det fungerar inte.

Men jag är ju samma person som innan. Har bara en annan inställning. Däremot tycker jag det är tråkigt att man så lätt blir dömd utifrån betygen och placerad i fack. Bra betyg= ”Åh, så skötsam och duktig, målinriktad och ambitiös, en sådan behövs i samhället idag!” (Sanningen: Robot manipulerad av samhället. Prestationskrav, risk för ihopbryning any time now). Dåliga betyg= ”Åh fy, festar, dricker, röker och skolkar säkert, försöker inte tillräckligt mycket, borde ta tag i sig själv snart! En börda för samhället att bära och betala för! Så ansvartlös!” (Sannigen: Försöker så gott de går, har hinder som gör vägen trög, önskar den kunde bättre, ger upp pga alla fördommar.) Sen finns det självklart även personer som passar in på det som sägs också.

Men, jag har alltid haft relativt bra betyg (folk har en bild av mig utifrån det), men om mina betyg plötsligt skulle börja dala så skulle antagligen folks bilder av mig ändras. Skulle jag dessutom börja festa mer, och även röka, OJ vad alla skulle säga att jag förändras. Anta att jag denna termin inte skulle lägga lika mycket vikt i betygen som tidigare, och hamna i snitt på E-D istället för ett C. Och festa på helgerna och röka på rasterna. Folk skulle se mig annorlunda, men skulle jag vara annorlunda för det?

För att jag tänker som jag gör nu, och värderar som jag gör och har den inställningen som jag har, gör det mig annorlunda? Jag känner mig annorlunda, men jag är väl samma person?

Jag har alltid sett det som att de är de ”coola kidzen” som liksom lever livet, medan de andra tar ansvar och pluggar. Är jag cool nu helt plötsligt? Passar jag plötsligt in i tonårs-stereotypen? Jag har ingen aning om vad jag ska definiera mig som, vem jag är eller vad jag är. Hur ska jag ställa mig till detta? Men jag trivs. Tror jag. Och det känns så konstigt, eftersom jag aldrig riktigt gillat den här typen av personer. De har känts så oansvariga. Men helt ärligt, så gillar jag mig själv mer när jag är så här. För att jag får mig att må bra nu.

Alltid, alltid, alltid har jag fått höra att ”Skolan är nummer ett!” ”Sköt skolan, det är viktigt!” ”Få bra betyg och sikta högt, så du får en bra utbildning och ett bra liv!” ”Gör alltid läxorna innan du gör någonting annat!” ”DU MÅSTE PRIORITERA SKOLAN, SÅ ATT DU KÄNNER STRESS STESS STRESS, FÅR PANIKÅNGEST, VÄRLDENS PRESTATIONSKRAV, BRYTER IHOP OCH LÄGGS IN PÅ PSYKET.” (Så roliga är betyg.)
”Sky is the limit!” sa alltid min gamla mentor. Och nu i efterhand har jag kommit på att fuck that. Jag ska ut i rymden istället.

Jag blir ledsen av all vikt och allt värde som läggs i betyg.  För det är så fel. För skolan ska inte alls alltid vara prion nummer ett, som jag så noga fått lära mig. Det finns så mycket viktigare saker. Och det har tagit mig tills slutet av den här sommaren att förstå det. ALDRIG mer ska jag låta betyg gå före mitt välmående.

När jag började på Vasa blev jag helt förstörd. Nu inser jag varför.
Hela mitt liv baserades på skolan. Skolan var viktigast.  Nästintill viktigare än någonting annat. Alla mina värderingar utgick från skolan. Genom skolan hade jag trygghet. Trygghet är viktigt för mig, och jag fann det i skolan. Skolan skötte jag. Gick till vare dag. Trygghet.
Sedan började jag på Vasa. Någonting nytt. Trygghet? Nej. OKÄNDA RUM OCH KORRIDORER. Noll koll. Kollen jag haft var borta. Kände inte till mina ansvarsområden på detta nya ställe. Min grundligaste källa till trygghet var borta. ALLT blev knäppt. Vad var felet? Min trygghet baserades på skolan.

DET ÄR SÅ FEL. Jag blev helt lost. Under hela ettan kände jag mig ganska borttappad, nu under sommaren har jag upplevt, upptäckt och utvecklas. Dessa tre saker är det bästa jag vet. Genom det har jag hittat saker hos mig själv. Bland annat trygghet. Och jag anser att det är bättre att ens grundligaste trygghet ligger hos en själv, och inte i skolan. Det är viktigt att känna sig trygg i skolan också, men tryggheten ska inte födas där.

Mitt liv är roligare nu. Och efter att ha kommit fram till det här känns det enklare att börja skolan igen.

Vet fortfarande inte vem jag ska identifiera mig som. Är det egentligen någonting som har förändrats? Ja, massvis, men ändå ingenting alls. Samma person egentligen. Bara lättsammare. Ganska befriande. Saker är som dem är, och de får vara så. Och förresten har jag alltid varit en av de ”coola kidzen".


Mer variation åt folket och skit i rättvisa!

Idag var jag ledsen och sur över att folk är så tråkiga, och framförallt ointressanta. Folk bara lever lina egna liv i sina egna bubblor. Var verkligen ledsen över att folk är ointressanta.
Sen åke jag ned på stan och träffade Johanna; en kompis jag inte träffar så jätteofta. Sedan kom två andra kompisar dit, som jag träffar ännu mer sällan, nästan aldrig gjort tidigare till och med. OCH ÅH VAD JAG BLIR STIMULERAD AV NYTT UMGÄNGE. Delade med oss av massa galenskaper, vilket är det finaste i världen. Jag gillar lättsinnade och öppna personer, så länge de inte är simpla och enkla. Det var länge sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde den fikan. Jag gillar verkligen variation i vardagen.

Sammanfattning av idag: jag gillar variation, att inte komma överens, nytt umgänge och ifrågasättande. Snart ställer jag mig väl emot rättvisa och börjar istället dyrka orättvisa också. Men det är okej, jag trivs.
Och jordnötssmör är beroendeframkallande.

Perspektiv och olika vyer.

Vet ni vad som är tråkigt? Folk som håller med hela tiden. Att alltid komma överens. Folk som säger sådant man redan vet och som aldrig säger emot en. Det är tråkigt att bara berätta och bara lyssna, och hålla med. När ingen ifrågasätter. Tråkigt när det inte blir någon diskussion. För då får man inga nya perspektiv på saker och ting. Då kan man inte tänka om på nytt, och man lär sig ingenting. Så himla tråkigt att inte utvecklas. Jag tycker det är viktig med nya perspektiv, iallafall för mig. Gillar att vrida och vända på saker och ting.
Visst är det väl sunt, och bra och hälsosamt att komma överens och hålla med varandra också, så att det inte uppstår konflikter och dyligt. Men i längden och för ofta blir det allt för tråkigt. Och inte alls sunt längre.

Möjligheterna finns alltid kvar. Men inte intresset.

Allt är så himlans konstigt. Jag känner så himlans mycket, på en gång. Alltid. Antingen inget, eller massvis. Jag vill så himlans mycket. Livet at så fullt av möjligheter att jag blir helt euforisk. Men jag bir helt förstörd över att jag kanske inte kommer hinna med allt. Tiden är för kort. Allt bara kastas emot mig. Jag vill så himla mycket. Ta mig frammåt, uppleva, utforska, upptäcka. Samtidigt vill jag bara bevara allt så som det är nu. Nu är allt perfekt. Allt. Och man ska aldrig låta någon hålla någonting de kan krossa. Fan.
Det är så mycket jag kommer vilja göra i höst, men jag vet att allt detta kommer jag bara skjuta undan och istället sitta på mitt golv med en kopp te och tusen böcker uppslagna. Kommer sitta där och sedan bli missnöjd ändå. Det här med prioriternigar är svårt. Plugga stenhårt under veckan och ha helgerna fria? Anpassa pluggandet efrer arbeten så man ibland pluggar mycket och ibland lite? Eller bara plugga lika mycker hela tiden, lite i veckan och lite på helgerna? Hur ska man lägga upp hela livet när det är så mycket som finns att hinna med?
När man kan göra precis allt, hur tar man sig då frammåt? När man längtar för att man vet att någon gång kan det hända, men prioritetar varje gång bort det för att möjligheten alltid finns kvar, vad är det då för menng med möjligheten? Man tänker "det kan jag göra senare". Och det är ju sant, möjligheten finns alltid kvar.
Åh jag blir euforisk av allt man kan göra här i livet, men man gör det aldrig, och det gör mig ledsen. Det kommer så mycket ivägen. Prestationskav och tidbrist. Ingen toppenkombination. Då blir allt bara så jävla meningslöst,
för man kan egentligen, men man kan ju inte. För man prioriterar bort det för att möjligheten alltid finns. Det tråkiga ligger oftast under en viss tidsgräns, och sedan fylls det bara på.
Jag passar fan inte in i den här värlen. Bäst jag bygger min egen. Bland kuddar i min bokhylla som ska fyllas på med massor av böcker. Och det ska alltid regna och blåsa och vara soligt på samma gång. Och varje natt ska det vara dimmigt men ljust. Och man ska kunna åka till Stockholm eller Uppsala varje helg. Och äta choklad utan att bli fet.

Ett typ av erkännande.

--INLÄGG BORTTAGET--

fenomen, scen, ben, ren.

jag vill skriva, skriva, skriva, skiva. men hjärnan är så himla insnörad att det bara ekar samma sak om och om igen. allt ser lika dant ut och jag har tröttnat på att skriva ner det. därför är det tomt överallt förutom i ett anteckningsblock. där handlar varje sida om samma sak.
fast nu börjar jag tänka om. Igen. sen faller jag väl lika långt igen. och sen tänker jag om. och så går det runt så. hela tiden. för att jag inte vågar bryta helt.

imorgon åker jag till linköping. ser fram emot att få träffa vissa personer. det blir nog mysigt.

och ja. det var bara en versal i det här inlägget. med förhoppningen i att lägga lite extra tyngd i det ordet. hejdå.

.

Jag blir less. När personer inte kan prata, och när de väl pratar ändå inte komma överens. På att det alltid ska vara problem. På att jag alltid ska komma emellan. På att det alltid i slutändan är mitt fel. På att hur jag än gör så blir det fel. På att jag är det ända redskapet de har.
Tröttnar när "Vi vill gärna ha med der på det här" helt plötsligt förvandlats till "Ni har sån tur tjejer, det är många som skulle velat stått i ert ställe". Som att vi bett om det. Som att det nästan blivit en börda. Att det inte var de som frågade efter oss, utan tvärtom. Nej, efter den här gången tvekar jag innan jag ställer upp mer.
Blev rädd inatt. När jag kommit på att jag drog ned persiennerna för att det var för mörkt ute. Insåg efteråt. Ljusa nätter är korta. Nu finns de inte mer. De bara svepte förbi och snart är det höst igen. Vill inte att det tankekaoset ska börja.
Det är mycket tankekaos hela tiden, och inget är det andra likt, men jag kan mer eller mindre stå ut med alla. Men det på hösten, nej, det står jag inte ut med.
Vill så gärna gå ut skolan, skaffa ett jobb, få min egen inkomst och flytta till Uppsala. Vill bort bort bort härifrån. Fixa mig ett eget liv så slipper jag komma emellan. Så kan jag sköta mig själv och det behöver inte bli några problem. Så slipper allt som drabbar andra vara mitt fel.
När jag bor själv kan jag leva som jag vill och på mitt vis utan att någon lägger sig i hela tiden. Då kan jag äntligen se till att få regelbundna vanor. Då kan jag bestämma själv hur det ska vara utan att anpassa mig efter andras behov.

Nej fy. Orkar inte tänka så långt frammåt egentligten. Orkar väl egentligen oftast bara blicka ett halvår frammåt. Försöker leva dag för dag. Vill har fina dagar nu, med mycket sol. Den här sommaren har ju inte ens varit varm. För efter sommaren kommer det bara vara  höst  höst  höst, skola  sola  skola, och  ångest ,  ångest ,  ångest .

Åh ta mig tillbaka till igårkväll. Mellan 23.30 och stax efter 01.00, tack!


-

"Så du tycker bara världen är vacker då solen skiner?" sa han och studerade vattnet som rann från mina genomvåta kläder. Ute regnade det, sköljde bort vartenda uns av solsken som sipprat fram de senaste veckorna.
"Du vet..." fortsatte han. "Man kan inte köra i 280 utan att svänga för muren man är på väg in i. Det funkar inte så."

Rätt. Så fruktansvärt rätt. Att han alltid ska ha så fruktansvärt rätt.

”Det är bara sån jag är, förlåt, men jag funkar så”.  Efter det förblev jag tyst ett tag. Mina läppar hade sagt sitt.

”Du är en riktig väderstorm du. På alla dina vis, efter alla väder och vid alla vädersträck. Inte en sekund är du still. Du drar över hav och land som ett yrväder, ett åskmoln, regnstorm, snöfall men framförallt ett solljus. Glöm inte det, att du är en ljus- och värmespridande sol också.”

Nu, tänkte jag. Nu är jag tyst. Jag vände blicken nedåt, skrapade med skospetsen mot gruset. Vad jag än gjorde fick jag inte öppna munnen eller släppa fram några tårar.  Varför sa han så? Hur kan han veta så exakt vad han ska trycka på för punkter för att jag ska bli berörd?

Han tog min hand. Började gå. Sedan vände han sig mot mig precis när vi kom fram till ytterdörren, släppte min hand som om den förvandlats till en näsduk som flög iväg av vinden och hans hand tog istället fäste kring min midja. För första gången på flera veckor kände jag mig lätt.

Vi fortsatte ut, men istället för hand i hand gick vi nu närmade varandra, jag med hans arm runt mig och han med sin hand i min midja, fortfarande. Jag som svurit på att aldrig låta någon komma nära.
”Jag gillar dig, trots stormiga hamnar.” sa han.
”Jag tycker om dig också.”
”Men du vet, solen kan inte skina hela tiden för då torkar allt ut och dör. Regn är också viktigt. Och du är vacker i dåligt väder också, och världen lika så. Solen behöver inte alltid skina för att världen ska vara vacker.”


b.

Det väger ungefär 55% mot 35% nu. Och jag vet, det fattas 10% till hundra, men dessa tio procenten är helt borttappade. Men jag orkar inte leta rätt på dem. Jag tycker det låter som en bättre idé att helt enkelt skapa nya tio procent.

Gamalt trams nedskrivet för någon månad sedan.

"Så du tycker bara världen är vacker då solen skiner?" sa han och studerade vattnet som rann från mina genomvåta kläder. Ute regnade det, sköljde bort vartenda uns av solsken som sipprat fram de senaste veckorna.
"Du vet..." fortsatte han. "Man kan inte köra i 280 utan att svänga för muren man är påväg in i. Det funkar inte så."

"Psyket det är komplext med alla sina monster."

Första gången jag hörde den här låten tyckte jag den var väldigt dålig, kass renutav. Så dålig så man gillar den. Nu gillar jag den på riktigt.
Har man rätt saker att relatera till så är den stärkande. Och jag har saker att relatera till.

Nu ska jag gå och borsta tänderna, låsa dörren och packa och sedan sova. Hejdå och godnatt, hörs inte på ett tag.


Det är inget liv.

Jag börjar bli less på alla konstiga kulturer. På alla romantiseringar av ohälsosamma livsstilar. På allt prat och alla diskussioner som förs mellan ovetande, okunniga människor som ska lägga sig i och berätta hur det är.
Jag tänker nog bara alldeles för mycket igen. Surr surr surr kabom zip.

 Jag kan lägga upp den här bilden för att den togs i början av läsåret i ettan, och så kan jag tänka på hur fort det har gått. Då muntras stämningen upp här litegrann kanske, för det är en fin bild på fina tjejer.

Ilussion.

Allt är så konstigt. Som en jävla växelströmslampa. Men det är sommarlov och jag tänker att så länge det inte är livsfarligt så är det relativt okej.


När jag var liten levde jag i tron om att jag var speciell. Något extra. Jag tror att många barn tänker så. För jag minns att en berättade för mig då att hon tänkte så, och jag tänkte precis likadant. Men när man växer upp så försvinner det. För man får så tydligt lära sig att så är det bannemig inte.


Jag har även alltid levt med föreställningen om att allt är en illusion. Från när jag var liten och än idag. Faktiskt. Var alltid extra övertydlig. Så fort jag skulle någonstans frågade jag alltid flera gånger vilken tid jag skulle vara hemma, för att vara säker på att det verkligen var riktigt. Till och med när jag hade gått iväg kom jag ibland tillbaka hem för att fråga ännu en gång vilken tid jag skulle vara hemma.
När jag kollar på bilder kollar jag gärna länge och flera gånger på samma bild, för att verkligen registrera det jag ser, för att vara säker på att det är riktigt. Så att jag inte bara inbillar mig.
När jag ska ringa ett samtal slår jag ofta nummret och ringer upp och lägger på och slår sedan samma nummer igen flera gånger om för att vara säker på att jag ringer rätt.
När jag skickar sms dubbelkollar jag alltid flera gånger vem det är jag skickar till, jag kanske bara inbillar mig att jag valde rätt kontakt.
Jag har svårt att skilja på vad som är att må bra och vad som är att må dåligt, jag tror ofta att två färger är samma färg bara att de ser olika ut, jag är rädd för drömmar för att de kan ju vara verklighet och tvärt om och jag vill alltid försöka tyda mina drömmar och hitta mönster i mina egna tankebanor.
Jag har väldigt svårt för datum och dagar, får för mig att de kan byta plats och är jämt orolig för att komma till ett event på fel dag för att jag har tagit fel. Hatar därför när planer blir uppskjutna.

Jag tror ofta att saker och ting är overkliga. Har alltid haft svårt för fantasi och verklighet. Om man bara fantiserar om en sak tillräckligt länge blir det kanske verkligt. För att det blir så påtagligt. Man kan så lätt manipulera sig själv med fantasin och få sig själv att tro på en felaktig sanning. Men det är ju fortfarande en sanning. Ens egen sanning.
Ofta föredrar jag fantasin framför verkligheten. Fantasin kan man forma själv, och så kan man vara där i sin egen lilla värld, och uppfattas som virrig. Men man blir väl det när man så gott som är ständigt frånvarande.

Det är ju samma sak med historia. Det som är skrivet från den tiden är det vi lär oss. Men det som det inte skrevs om får vi inte veta. Det finns då alltså inte idag. Det vi får lära oss är sanningen. Så som vi tar den idag. Man väljer alltså vad som är sanning.

Hur vet man att en sak är verkligt egentligen? Hur lär man sig skilja på motsatser? Hur tusan gör man egentligen?
Som när jag var liten, hur kunde jag säkert veta att jag hört rätt tid? Att jag inte egentligen bara tyck att en tid passade bättre än en annan och valt att höra den tiden istället, hur vet jag att det inte är så? Hur vet jag att jag slagit rätt nummer så att det inte bara är en inbillning min fantasi har hittat på?
Och hur vet man om man är glad eller inte? Men framförallt, hur vet man om det är tillfälligt och då hjärnan lurar en och hur vet man om det är långvarigt och på riktigt? Och vad är skillnaden?
Jag tror ofta att det är något knasigt med min hjärna.

Ett slag ned på jorden.

Man kan inte flyga hela tiden. Tusen kramar och all min kärlek. Du är för fin.

(:

Okejokejokjeokej, lyssna nu då!

Öh, ni minns uppsatsen jag skrev om i förra inlägget? Den har vi ju skrivit i två kurser, histora och svenska. En uppsats, men två betygssättningar. En för svenskan och en för historian. På svenskan fick jag B, MEN PÅ HISTORIAN FICK JAG A! Det hade jag inte räknat med. Det kändes härligt. Ja, verkligen härligt. Eftersom jag faktiskt lade ned mycket tid på den. Kollade den totala redigeringstiden på den. 24 timmar. Under loppet av sisådär tre veckor. Visserligen skrev jag den med inställningen "Det är bara att få det gjort" men vad sjutton, åh, nu känns det bra igen.

B. Som i andra plats i alfabetet liksom.

hej. Världens jävligaste jävla grej hände på svenskan. Nya betygssystemet suger.
Vi fick tillbaka uppsatsen vi skrivit i svenska och historia (en gemansam alltså) som vi i klassen (var för sig) jobbat asmycket med. På sidan där betyget står stod det en överkluddad cirkel med att A i, och under den stod det ett B. Så jävla surt. Var SÅHÄÄÄÄR nära. Hade uppfyllt alla kriterier för E, alla för C, och alla förutom EN enstaka på A. Blir less. Visserligen är det redan för sent för att kunna få A i kursen, men ändå. ÅÅÅÅH. Blir less. Kunde inte det där A:et jag fått från början fått stå kvar bara?
Det hade vart en sak om det stod B från början, men nu, nu när jag fick ett A från början, som sedan ändrades blir det en helt annan grej. Man var så nära. Skitgrejer, Nu är jag sur. Har typ fyra timmers håltimme nu, det e också segt. Sen har vi historia, och sen slutar vi.
Är så less på hela systemet skolan och arbetsmarknaden och samhället och hela livet är baserat på. Tur att det bara är en vecka kvar av skolan. Fyfan vad skönt med lov.

(Och ja jag vet att B är ett bra betyg, och jag är ganska nöjd med det, men liksom; det stod ju ett A från början. Sluta tjata,)

Keep breathing,


Skrivet 17 Maj.

Jag har handskats med djävulen. En sparv i en fjäderhatt.
Bär på ett armbandsur. En förälskelse av den svartaste natt.
Stjärnhimlen visar konturerna av en tistel,
En vindpust för med sig en doft av en vintertidsmistel.
Snurrar min karusell runt en trädkrona,
Ber dig att mitt liv skona.
Med saltsmak på läpparna,
Vandrar jag gärna vid skogsbrynet med käpparna.
Blicka mot kvällssolen som går ned för din vilja,
Inte ens ladusvalorna kan oss skilja.
Himlavalvet färgas efter din färg,
Rött som tränger sin väg ned i min ryggmärg.
En skuggteater med skiftande skepnad följer mitt sinne,
Betraktar en tindrande virvel av nakenhet där inne.
Kvällsdoft av en gammal förfallen urskog,
Gatan av tröst du mig ifråntog.
En haltande nykysst galenskap,
Gjort på trasor och sinnessjuk vänskap.
Du stegvis stärker formeln för kindben,
I ögonvrån en vanskapt siluett i ett mörkerbelagt sken.
Startskottet för ett totalt, otvivelaktigt sönderfall,
Ser dimmigt invirad i tjocka filtar men fortfarande kall.
Du är min uppgivna tillflykt som gör mig svag,
Trots det är du mitt oroslugn genom varje andetag.

Åh. det finns så fina människor som smyckar den här världen med leenden.

Idag är en sån där dag som bara är fantastiskt fin.
På förmiddagen var vi på högskolan med klassen, på föreläsningar om hållbar utveckling. "Hållbarhets turnén".
Det var intressent. Mitt i var det en paus, och då kunde man hämta fika, men även prata med personer från olika företag som var där och föreläste. Bland annat Coca Cola och Ikea.
En från pantamera var också där, och visade bland annat en bild på något slags "pantburksrör"  <-- en sån. Någon undrade varför det inte fanns så många sånna i Gävle, och han sa att ifall någon var villig att hjälpa till att sätta upp sånna fick de gärna höra av sig, och jag, Petra och Anna har ju inte så mycket annat för oss liksom, så vi tänkte att när vi ändå håller på så kan vi ju hjälpa till med det. Fast jo, vi har ganska mycket att göra. Men ändå.

På lunchen åt jag, Petra, Anna och Alexandra på stadshuset - igen. Kikade lite statistik och så, och ifall vi ska bygga vidare på det här med bilnyckeln på något sätt. Pratade även lite om sommarkväll, för det ska vara en modevisning, som vi ska få vara delaktiga i på olika sätt.
Alla är så possitivt inställa till det, både de i kommunen och de från statsbussarna, och det käns så härligt. Just att ha gjort något lyckat och något bra är en så enorm självförstroendes-puff. Att känna att man åstakommit något bra liksom.
Hon som vi arbetet med mest sa även att vi var välkomna när som helst med idéer ett ifall vi skulle göra något projetarbete i trean eller liknande, och det känns så otroligt skönt.

Efter lunchen var det engelska, och vi hade "låtsas- nationella" Vi skulle skriva uppsats. Jag fick beröm av min lärare, det var skönt. Det känns som att det var väldigt länge sedan jag fick höra någonting uppmunttrande från en lärare.

Sedan på historian fick vi tillbaka proven, jag todde det hade gått dåligt, men det hade det inte, jag fick det jag siktade på.

Det var en bra dag idag.

Tidigare inlägg
RSS 2.0