-
"Så du tycker bara världen är vacker då solen skiner?" sa han och studerade vattnet som rann från mina genomvåta kläder. Ute regnade det, sköljde bort vartenda uns av solsken som sipprat fram de senaste veckorna.
"Du vet..." fortsatte han. "Man kan inte köra i 280 utan att svänga för muren man är på väg in i. Det funkar inte så."
Rätt. Så fruktansvärt rätt. Att han alltid ska ha så fruktansvärt rätt.
”Det är bara sån jag är, förlåt, men jag funkar så”. Efter det förblev jag tyst ett tag. Mina läppar hade sagt sitt.
”Du är en riktig väderstorm du. På alla dina vis, efter alla väder och vid alla vädersträck. Inte en sekund är du still. Du drar över hav och land som ett yrväder, ett åskmoln, regnstorm, snöfall men framförallt ett solljus. Glöm inte det, att du är en ljus- och värmespridande sol också.”
Nu, tänkte jag. Nu är jag tyst. Jag vände blicken nedåt, skrapade med skospetsen mot gruset. Vad jag än gjorde fick jag inte öppna munnen eller släppa fram några tårar. Varför sa han så? Hur kan han veta så exakt vad han ska trycka på för punkter för att jag ska bli berörd?
Han tog min hand. Började gå. Sedan vände han sig mot mig precis när vi kom fram till ytterdörren, släppte min hand som om den förvandlats till en näsduk som flög iväg av vinden och hans hand tog istället fäste kring min midja. För första gången på flera veckor kände jag mig lätt.
Vi fortsatte ut, men istället för hand i hand gick vi nu närmade varandra, jag med hans arm runt mig och han med sin hand i min midja, fortfarande. Jag som svurit på att aldrig låta någon komma nära.
”Jag gillar dig, trots stormiga hamnar.” sa han.
”Jag tycker om dig också.”
”Men du vet, solen kan inte skina hela tiden för då torkar allt ut och dör. Regn är också viktigt. Och du är vacker i dåligt väder också, och världen lika så. Solen behöver inte alltid skina för att världen ska vara vacker.”
