.
Jag blir less. När personer inte kan prata, och när de väl pratar ändå inte komma överens. På att det alltid ska vara problem. På att jag alltid ska komma emellan. På att det alltid i slutändan är mitt fel. På att hur jag än gör så blir det fel. På att jag är det ända redskapet de har.
Tröttnar när "Vi vill gärna ha med der på det här" helt plötsligt förvandlats till "Ni har sån tur tjejer, det är många som skulle velat stått i ert ställe". Som att vi bett om det. Som att det nästan blivit en börda. Att det inte var de som frågade efter oss, utan tvärtom. Nej, efter den här gången tvekar jag innan jag ställer upp mer.
Blev rädd inatt. När jag kommit på att jag drog ned persiennerna för att det var för mörkt ute. Insåg efteråt. Ljusa nätter är korta. Nu finns de inte mer. De bara svepte förbi och snart är det höst igen. Vill inte att det tankekaoset ska börja.
Det är mycket tankekaos hela tiden, och inget är det andra likt, men jag kan mer eller mindre stå ut med alla. Men det på hösten, nej, det står jag inte ut med.
Vill så gärna gå ut skolan, skaffa ett jobb, få min egen inkomst och flytta till Uppsala. Vill bort bort bort härifrån. Fixa mig ett eget liv så slipper jag komma emellan. Så kan jag sköta mig själv och det behöver inte bli några problem. Så slipper allt som drabbar andra vara mitt fel.
När jag bor själv kan jag leva som jag vill och på mitt vis utan att någon lägger sig i hela tiden. Då kan jag äntligen se till att få regelbundna vanor. Då kan jag bestämma själv hur det ska vara utan att anpassa mig efter andras behov.
Nej fy. Orkar inte tänka så långt frammåt egentligten. Orkar väl egentligen oftast bara blicka ett halvår frammåt. Försöker leva dag för dag. Vill har fina dagar nu, med mycket sol. Den här sommaren har ju inte ens varit varm. För efter sommaren kommer det bara vara höst höst höst, skola sola skola, och ångest , ångest , ångest .
Tröttnar när "Vi vill gärna ha med der på det här" helt plötsligt förvandlats till "Ni har sån tur tjejer, det är många som skulle velat stått i ert ställe". Som att vi bett om det. Som att det nästan blivit en börda. Att det inte var de som frågade efter oss, utan tvärtom. Nej, efter den här gången tvekar jag innan jag ställer upp mer.
Blev rädd inatt. När jag kommit på att jag drog ned persiennerna för att det var för mörkt ute. Insåg efteråt. Ljusa nätter är korta. Nu finns de inte mer. De bara svepte förbi och snart är det höst igen. Vill inte att det tankekaoset ska börja.
Det är mycket tankekaos hela tiden, och inget är det andra likt, men jag kan mer eller mindre stå ut med alla. Men det på hösten, nej, det står jag inte ut med.
Vill så gärna gå ut skolan, skaffa ett jobb, få min egen inkomst och flytta till Uppsala. Vill bort bort bort härifrån. Fixa mig ett eget liv så slipper jag komma emellan. Så kan jag sköta mig själv och det behöver inte bli några problem. Så slipper allt som drabbar andra vara mitt fel.
När jag bor själv kan jag leva som jag vill och på mitt vis utan att någon lägger sig i hela tiden. Då kan jag äntligen se till att få regelbundna vanor. Då kan jag bestämma själv hur det ska vara utan att anpassa mig efter andras behov.
Nej fy. Orkar inte tänka så långt frammåt egentligten. Orkar väl egentligen oftast bara blicka ett halvår frammåt. Försöker leva dag för dag. Vill har fina dagar nu, med mycket sol. Den här sommaren har ju inte ens varit varm. För efter sommaren kommer det bara vara höst höst höst, skola sola skola, och ångest , ångest , ångest .
Avtryck
Trackback
