Ilussion.
Allt är så konstigt. Som en jävla växelströmslampa. Men det är sommarlov och jag tänker att så länge det inte är livsfarligt så är det relativt okej.
När jag var liten levde jag i tron om att jag var speciell. Något extra. Jag tror att många barn tänker så. För jag minns att en berättade för mig då att hon tänkte så, och jag tänkte precis likadant. Men när man växer upp så försvinner det. För man får så tydligt lära sig att så är det bannemig inte.
Jag har även alltid levt med föreställningen om att allt är en illusion. Från när jag var liten och än idag. Faktiskt. Var alltid extra övertydlig. Så fort jag skulle någonstans frågade jag alltid flera gånger vilken tid jag skulle vara hemma, för att vara säker på att det verkligen var riktigt. Till och med när jag hade gått iväg kom jag ibland tillbaka hem för att fråga ännu en gång vilken tid jag skulle vara hemma.
När jag kollar på bilder kollar jag gärna länge och flera gånger på samma bild, för att verkligen registrera det jag ser, för att vara säker på att det är riktigt. Så att jag inte bara inbillar mig.
När jag ska ringa ett samtal slår jag ofta nummret och ringer upp och lägger på och slår sedan samma nummer igen flera gånger om för att vara säker på att jag ringer rätt.
När jag skickar sms dubbelkollar jag alltid flera gånger vem det är jag skickar till, jag kanske bara inbillar mig att jag valde rätt kontakt.
Jag har svårt att skilja på vad som är att må bra och vad som är att må dåligt, jag tror ofta att två färger är samma färg bara att de ser olika ut, jag är rädd för drömmar för att de kan ju vara verklighet och tvärt om och jag vill alltid försöka tyda mina drömmar och hitta mönster i mina egna tankebanor.
Jag har väldigt svårt för datum och dagar, får för mig att de kan byta plats och är jämt orolig för att komma till ett event på fel dag för att jag har tagit fel. Hatar därför när planer blir uppskjutna.
Jag tror ofta att saker och ting är overkliga. Har alltid haft svårt för fantasi och verklighet. Om man bara fantiserar om en sak tillräckligt länge blir det kanske verkligt. För att det blir så påtagligt. Man kan så lätt manipulera sig själv med fantasin och få sig själv att tro på en felaktig sanning. Men det är ju fortfarande en sanning. Ens egen sanning.
Ofta föredrar jag fantasin framför verkligheten. Fantasin kan man forma själv, och så kan man vara där i sin egen lilla värld, och uppfattas som virrig. Men man blir väl det när man så gott som är ständigt frånvarande.
Det är ju samma sak med historia. Det som är skrivet från den tiden är det vi lär oss. Men det som det inte skrevs om får vi inte veta. Det finns då alltså inte idag. Det vi får lära oss är sanningen. Så som vi tar den idag. Man väljer alltså vad som är sanning.
Hur vet man att en sak är verkligt egentligen? Hur lär man sig skilja på motsatser? Hur tusan gör man egentligen?
Som när jag var liten, hur kunde jag säkert veta att jag hört rätt tid? Att jag inte egentligen bara tyck att en tid passade bättre än en annan och valt att höra den tiden istället, hur vet jag att det inte är så? Hur vet jag att jag slagit rätt nummer så att det inte bara är en inbillning min fantasi har hittat på?
Och hur vet man om man är glad eller inte? Men framförallt, hur vet man om det är tillfälligt och då hjärnan lurar en och hur vet man om det är långvarigt och på riktigt? Och vad är skillnaden?
Jag tror ofta att det är något knasigt med min hjärna.
När jag var liten levde jag i tron om att jag var speciell. Något extra. Jag tror att många barn tänker så. För jag minns att en berättade för mig då att hon tänkte så, och jag tänkte precis likadant. Men när man växer upp så försvinner det. För man får så tydligt lära sig att så är det bannemig inte.
Jag har även alltid levt med föreställningen om att allt är en illusion. Från när jag var liten och än idag. Faktiskt. Var alltid extra övertydlig. Så fort jag skulle någonstans frågade jag alltid flera gånger vilken tid jag skulle vara hemma, för att vara säker på att det verkligen var riktigt. Till och med när jag hade gått iväg kom jag ibland tillbaka hem för att fråga ännu en gång vilken tid jag skulle vara hemma.
När jag kollar på bilder kollar jag gärna länge och flera gånger på samma bild, för att verkligen registrera det jag ser, för att vara säker på att det är riktigt. Så att jag inte bara inbillar mig.
När jag ska ringa ett samtal slår jag ofta nummret och ringer upp och lägger på och slår sedan samma nummer igen flera gånger om för att vara säker på att jag ringer rätt.
När jag skickar sms dubbelkollar jag alltid flera gånger vem det är jag skickar till, jag kanske bara inbillar mig att jag valde rätt kontakt.
Jag har svårt att skilja på vad som är att må bra och vad som är att må dåligt, jag tror ofta att två färger är samma färg bara att de ser olika ut, jag är rädd för drömmar för att de kan ju vara verklighet och tvärt om och jag vill alltid försöka tyda mina drömmar och hitta mönster i mina egna tankebanor.
Jag har väldigt svårt för datum och dagar, får för mig att de kan byta plats och är jämt orolig för att komma till ett event på fel dag för att jag har tagit fel. Hatar därför när planer blir uppskjutna.
Jag tror ofta att saker och ting är overkliga. Har alltid haft svårt för fantasi och verklighet. Om man bara fantiserar om en sak tillräckligt länge blir det kanske verkligt. För att det blir så påtagligt. Man kan så lätt manipulera sig själv med fantasin och få sig själv att tro på en felaktig sanning. Men det är ju fortfarande en sanning. Ens egen sanning.
Ofta föredrar jag fantasin framför verkligheten. Fantasin kan man forma själv, och så kan man vara där i sin egen lilla värld, och uppfattas som virrig. Men man blir väl det när man så gott som är ständigt frånvarande.
Det är ju samma sak med historia. Det som är skrivet från den tiden är det vi lär oss. Men det som det inte skrevs om får vi inte veta. Det finns då alltså inte idag. Det vi får lära oss är sanningen. Så som vi tar den idag. Man väljer alltså vad som är sanning.
Hur vet man att en sak är verkligt egentligen? Hur lär man sig skilja på motsatser? Hur tusan gör man egentligen?
Som när jag var liten, hur kunde jag säkert veta att jag hört rätt tid? Att jag inte egentligen bara tyck att en tid passade bättre än en annan och valt att höra den tiden istället, hur vet jag att det inte är så? Hur vet jag att jag slagit rätt nummer så att det inte bara är en inbillning min fantasi har hittat på?
Och hur vet man om man är glad eller inte? Men framförallt, hur vet man om det är tillfälligt och då hjärnan lurar en och hur vet man om det är långvarigt och på riktigt? Och vad är skillnaden?
Jag tror ofta att det är något knasigt med min hjärna.
Avtryck
Trackback
